Kylbehandlingen fungerade, när dom värmde upp honom igen till normal temp så såg dom att han kunde andas själv. Med lite mer hjälp. Så dom satt in en supapp. Supappen blåser in luft i lungorna för att hålla dem utvidgade. Han vart väldigt trött av alla mediciner och Supappen, Gabbeliten var tvungen att trycka ut luften när han andades ut för det ständiga lufttrycket i lungorna. Men han behövde snart inte hjälp av den. Han andades och syresatt sig själv. Men han fick fortfarande massa mediciner så han fick ligga kvar på IVA (intensiv vård avdelningen) några dagar till. Senare fick vi rum på samvårdssidan, nu skulle jag ta hand om honom själv. Med lite hjälp från personalen på sjukhuset. Allt gick där ifrån bra. Han andades precis som han skulle, hjärtat slog som det skulle. Hans kropp fungerade, det ända han inte kunde göra var att äta helt själv, så vi fick sondmata varannan timme och amma i mellan. Så vi kan säga att jag var fruktansvärt trött. Men efter allt som hänt så får man vara trött. Vi låg några dagar på samvårdssidan. Men efter 18 långa dagar så fick vi åka hem.

Jag kom ner på IVA efter jag vaknat ordentligt efter narkosen, så fick jag se mitt lilla barn bättre. Jag va helt förstörd och fortfarande lite dåsig första gången jag såg honom. Men nu kunde jag se och tänka klarare. Jag frågade läkarna och sjuksköterskorna om han skulle överleva, om han skulle vakna, om han var hjärndöd. Men ingen svarade mig. Dom sa ingenting. Ingen svarade på mina frågor. Jag blev förvirrad, upprörd, ledsen och arg. Alla känslor som jag inte kunde få fram. Jag bara låg och tittade på honom. Vågade inte riktigt röra honom jag bara låg där och tittade, stirrade. Det kändes som att en del av mig dog. Av att inte veta vad som händer eller vad som hänt. Jag bara låg bredvid mitt barn och stirrade. Lever han? Är han död? Vad jag fick veta den gången var att han låg på kylbehandling, det vill säga att dom sänkt hans temperatur till 33 grader. För att "stänga" av kroppen så hjärnan kan läka. Kylbehandlingen tog 3 dagar. Han låg med 2 IV slangar i navelsträngen. För att han fick 2 olika antibiotika. Han hade sond och näringsdropp. Respirator och 6 st "plåster" på huvudet som övervakade hjärnan. Plattor som höll koll på syresättningen, hjärtat och andetag. Allt detta på min lilla Gabriel. Och detta hade han under kylbehandlingen.

En söndag av många söndagar. Det var sista söndagen som gravid. Fick värkar tidigt på morgonen. Men det var inga problem att vara hemma än. Jag ringer in till förlossningen och pratar med dem. Jag kunde vara hemma så länge jag klarade av det. Tiden gick och värkana blev starkare. Fortfarande ingen fara, men jag kände att jag ville åka. Tyckte att det var på gång och det var det. Vi åker in och gör en undersökning. Helt utplånad och öppen 4 cm. Värkarna nu gör mycket ondare än tidigare på dagen och nu är klockan 16.00 allt går bra, jag går och andas igenom värkarna. Jag tänkte "detta var ju ingen fara. Det här klarar jag galant!" Det gjorde jag också. Tills jag var öppen 7 cm. Då gjorde det fruktansvärt ont. Jag kände på mig att något var fel och det var det. Mitt barns hjärtljud sjönk fort. Han låg under 50 slag i minuten. Från att vara på 140 till 50 på mindre än 30 sekunder. Nu trycker barnmorskan på larmknappen och det stormar in läkare och sjuksköterskor in i rummet. Allt går så fort, jag har jätte ont och är jätte rädd. Jag fick lustgasen och dom bad mig att inte ta bort den från munnen. Dom sliter av mig kläderna och spräcker hinnorna. Vattnet går och är grönt. Dom flyttar över mig på en annan säng och springer iväg med mig. Vi hinner inte in på en operationsal utan det blev ett sterilt rum nere på förlossningen. Nu har dom redan tvättat magen och förberett mig för operation. Allt detta tog mindre än 10 minuter. Sen är allt suddigt. Jag vaknar upp på uppvaket och väntar på att få träffa min son. Dom drar ner mig i sängen till neonatal avdelningen. Intensivvård. Där ligger han. Kopplad till maskiner, massa slangar, nerkyld och livlös. Hjärtat slår nu bättre, men han andas inte själv. Ligger nerkyld och i respirator. Ingen vet om han överlever. Ingen svarar på mina frågor för ingen vet.

Det var så våran resa startade!